Det här är ganska jobbigt för mig.
Just nu håller vi på att packar ihop nästan allt, våran villa ligger uppe på hemnet och på söndag ska vi ha visning för huset. Jag ska flytta till en lägenhet i stan med min familj och det har jag alltid drömt om sen jag var liten.
Men grejen är den, att här har jag växt upp.

Hit flyttade jag när jag var 5 år. Här har jag hela min barndom. Alla minnen i huset, asså det är sjukt. Alla gånger Julia sovit över här och vi har skrattat så mycket som jag aldrig gjort förut, alla gånger jag jagat och kittlat mina småsyskon igenom hela huset.

Här gick jag på dagis från att jag var 3 år till 6 års då jag var så otroligt stolt att vi var dom alldra sista att gå i 6 års på mitt dagis innan det flyttades upp till lågstadiet. Sen gick jag i skolan med mina närmaste dagiskompisar och fick vänner för livet, de 5 åren var några av de bästa åren i mitt liv. Jag hade många kompisar, alla bodde nära och dom flesta på gångavstånd. Jag var så jävla nära alla, man kunde verkligen prata om allt med alla. Vi var så jävla tighta.

Nu? Jag har några få vänner i skolan. Jag har bara 3 nära kompisar jag umgås med där. Av mina gamla kompisar, ärligt talat så umgås jag bara "ordentligt" (eller hur man nu ska säga) med Vendela. Jag har tappat kontakten med många av mina bästa vänner, speciellt Julia och Elin och det gör väldigt ont att tänka på att det blivit såhär. Jag bytte skola och det gjorde att jag aldrig träffar mina gamla kompisar längre.

När jag tänker på att jag flyttar ännu längre ifrån mina hoodbuddies börjar jag gråta. Jag tycker detta är så jävla jobbigt så ni förstår inte. Snart kommer jag bo i stan, jag kommer bo i en lägenhet vilket kommer bli så jävla konstigt för mig eftersom att jag bott i villa så länge jag kan minnas.

Jag vill flytta, jag vill inte bo kvar här i mitt område där jag verkligen inte trivs, men jag vill inte lämna allt som finns här. Men jag har inget val, den sista november får vi nycklarna till lägenheten.